"Idag blickar Norrbotten potent framåt. Biltestindustrin har
byggt fast sig i stora anläggningar, malmpriserna skjuter i höjden och
gruvbolagen kan - äntligen! - redovisa miljardvinster.
Så lätt är det då att bara glömma".
Foto © Maria Söderberg 16 september 2006.
Av Maria Söderberg den 24 september 2006.
En text skriven som ett gravtal den dag laven faller vilket är onsdagen
den 27 september kl. 12.00.
Klockan tolv idag faller den 86 meter höga gruvlaven i Laisvall.
268 kilo dynamit ska få Laisdalens industriella landmärke att mosas ned
till grus och förvridna armeringsjärn. I laven lyftes malmen upp från
underjorden och fördelades ut i fickor. Den var ett riktmärke för
älgjägare, bärplockare och skoterförare när de tappat orienteringen, en
identitet för gruvsamhället Laisvall försvinner. Kyrkan mitt i byn?
Nej, här finns en lave, ett torn. Någon kyrka byggdes aldrig. När
kyrkofullmäktige undrade om inte fackföreningen ville ha ett kapell, så
svarade de att de föredrog lekplatser och en hobbylokal. Men visst blev
det till sist ett kapell, trettiofem år efter gruvsamhällets start.
Blygruvan startade 1943, driften pågick till 2001.
Återställningsarbetet har tagit fem år. I det väglösa landskapet intill
Laisälven hade Boliden Gruvaktiebolag funnit brytvärda halter av bly,
zink och silver under 1930-talet. När andra världskriget bröt ut blev
malmfyndigheten åtråvärd. En stilla dalgång med renskötsel och
fjällhemman genomljöds av borraggregat och salvor.
"Det var som att komma till New York", beskriver Kjell Johansson i byn
Adolfström sin upplevelse av laven när han som barn första gången såg
den.
Fram till sommaren 2005 ackompanjerades den av en mindre lave av stål
från koppargruvan i Laver utanför Älvsbyn. Laver existerade som
samhälle och arbetsplats mellan 1936 och 1947, för att sedan försvinna
mer eller mindre över en natt. Idag återstår endast husgrunder.
Vi var några som åtminstone försökte rädda stållaven i Laisvall – det
hade varit en enklare sak – men engagemanget för industriminnen i
Norrbotten är lika fruset som isen på Bottenviken. Önskningar och
diskussioner om bevarande av industriepoken i länets inland har
besvarats med milt överseende, historielöshet och nonchalans.
Eller kanske är det fantasi som saknats?
I den sista yttersta minuten fanns det ett kommunalråd i Arjeplog som
vågade; Bengt-Urban Fransson fick med sig en tvekande näringslivsnämnd
för att stödja min film om nedläggningen, han – ett barnbarn av en
fjällgård ovanför Laisdalen, men som aldrig besökte driften så länge
den pågick. Innan dess: skärvor av stöd till utställning och bok,
tacksamt mottagna (en fri kulturarbetare står alltid i skuld) men
aldrig organiserade eller initierande från samhällets institutioner.
Gruv – som gick upp i Metall, som senare Industrifacket Metall – kom
till sist igång med en skrift. Kjersti Bosdotter, eldsjäl, har svarat
för den bedriften.
Gruvan i Laisvall gav arbete, den förde samman människor från ett
tiotal länder och gav min hemkommun Arjeplog skattekronor när
utflyttningen på 1960-talet var som störst. Laisvall hade som mest
tusen invånare, en ung befolkning med fruktade hockeylag, skidåkare,
bridgespelare. Danserna på Folkets Hus fick festsugna att mitt i
smällkalla vintern köra tiotalsmil.
Men i gruvans trygga inkomst fanns också helvetet; unga liv som rycktes
bort i stenras. Förslitningsskador. Kvinnorna hade svårt hitta en
plats i det mansdominerade samhället, och när och om de fann den
platsen var det på arenor som traditionellt var förbehållna männen.
Länge brydde jag mig inte om gruvan. Jag var född och uppväxt i
Arjeplog, blott 38 kilometer bort, men mentalt tusentals kilometer.
Gruvarbetet skrämde. Det tog mig tjugofem år av journalistiskt arbete i
olika länder för att förstå – höra! – att så många som tre av mina egna
farbröder arbetat i gruvan. En av dem fick 1951 den fruktade sjukdomen
silikos, stendammslunga. När han vände sig till företagsläkaren fick
han beskedet att han skulle ut i friska luften: "Gå tillbaka till
skogen!".
Inget skadestånd.
Han överlevde.
Andra dog en kvalfylld meningslös död; hur man skulle bekämpa silikos
var ironiskt nog en redan förvärvad kunskap.
Med tiden, efter de första Klondykeliknande åren, blev dock blygruvan i
Laisvall en av världens mest säkra.
Idag blickar Norrbotten potent framåt. Biltestindustrin har byggt fast
sig i stora anläggningar, malmpriserna skjuter i höjden och gruvbolagen
kan – äntligen! – redovisa miljardvinster.
Så lätt är det då att bara glömma.
Tillbaka till första sidan.