Fotografier från Baluchistan, norr om staden Quetta.
 

Kolgruvearbetare i Baluchistan på gränsen mot Afghanistan. Driften låg 400 meter under jord.
Det var så lågt i tak att man fick gå i hukad ställning. Oljelampor lyste upp gångarna. De flesta arbetare kom från Hazarajat, ett område i centrala Afghanistan. Ägaren av gruvan hette Haji Barakat (mannen med glasögon) och var försäljare av ädelstenar. Han hade också ett förflutet i Hazarajat. Han tillhörde under några år ett oppositionsparti, Ittehadia-e- Mudjaheddin-Islami, som utmanövrerades ur Hazarajat och Afghanistan. Vi träffades första gången 1982 i anslutning till en resa in i Hazarajat som jag gjorde tillsammans med Anders Sundelin. Kontakten med Haji Barakat fortsatte. Här nedan ett kapitel ur boken "I krigets skugga" (1989).
 

Foto © Maria Söderberg september 1988.






Resan till Hazarajat
 

(utdrag ur boken I krigets skugga av Maria Söderberg 1989)

Stjärnklar himmel. Ett oregelbundet gungande och det ilskna motorljudet från en Bedford med släckta ljus. Virket i lastbilen knakar, ett ljud som fîr tankarna till ett gistet skepp. Anders och jag sitter på flakets främre del i ett utrymme ovanfîr hytten, inklämda bland ammunitionslådor och packning tillsammans med några mujahedin insvepta i sina patho, filtar.
Vi reser med en vapentransport, som just innan snön lägger sig skall hinna fram till väntande mottagare i södra Hazarajat.
Kalla vindar tvingar ned ansiktet i lä. Kroppen värms av våra sovsäckar. Av de upprepade försöken att få ordning på lådor, ben och kameraväska struntar jag till sist i om baken och benen domnar bort och faller in i små stunder av sömn.
Mitt i natten stannar vi. Vi skall äntligen äta något.
Intill vägen ligger ett karavanserai , ett gästhus, men köttet och brödet är slut. Det enda som finns är te. Vi kryper in genom en låg ingång och i några små rum sitter gästerna tätt packade. Intill dem ligger män och sover på golven med sina turbaner som huvudkudde. Några fotogenlampor ger ett svagt sken och en kamin sprider värme. Värmen förstärker lukterna av jord, våta kläder och utspottat naswar, det gröna afghanska snuset. ôverallt röster och skratt. Mujahedin från vår lastbil vinkar till oss att komma. Jag ser knappt något, för glasögonen har immat igen. En matthandlare från Mazar-i-Sherif bjuder på sött bröd, som några av hans släktingar i Quetta bakat och fyllt en mindre säck med. Han berättar att han och tre av hans vänner är på väg hem. Resan tar en månad. När de inte längre kan följa med lastbilen, skall de hyra hästar och fotvandra.

Vi var inne i Afghanistan och på väg till Hazarajat.
Det första försöket att nå Afghanistan hade slutat i sex dagars väntan i ett tält i Rabat, en gränsort i den sydvästra provinsen Nimroz, innan en sovjetisk framryckning tvingade oss att återvända till Quetta. Vår resa skulle gå till bergen i Farah, till gerillabasen Sharafat-Kou, som Anders besökt året innan. Tillbaka i Quetta kändes det bittert. Två dygns resa i en minibuss (utan fjädring) från den iranska gränsen, sedan synen av den livliga bussterminalen. Bussarnas ilskna signalhorn. Dammet som yrde. Tröttheten. ändå hade vi varit beslutna att försöka en gång till, trots att våra pakistanska visum skulle gå ut om fem veckor. Redan samma dag hade vi traskat längs Alamdar Road, förbi alla butiker, ned till hazarernas kontor för att återse Engineer Akram och de andra på Ittehadia-Mudjaheddin- Islami. Skulle de kunna ta oss in i sitt Hazarajat? Efter dagar av diskussioner och väntan hade svaret blivit ja. Under tiden hade vi lärt om om Hazarajat på vårt lilla hotelrum, där knappt två smala spiralsängar fick plats. Det lilla värmeelementet, som blivit en nödvändighet i ett kyligt Quetta, slocknade i ett. De två toaletterna i korridoren svämmade över. Men hotellvärden var vänlig och priset bara elva kronor per natt. Min dysenteri var inte längre oregerlig, även om jag ständigt höll reda på var närmsta toalett fanns.

Hazarajat breder ut sig i centrala Afghanistan, omkring den västra delen av bergskedjan Hindu Kush. Här når topparna höjder av 4 000 meter. Hazara betyder tusen. Namnet syftar på den legend som säger att dagens hazarer är ättlingar till de trupper (tusen man) som den mongoliske härskaren Djingas Khan lämnade efter sig på 1200-talet. Men teorin har inte stöd av dagens historieforskare. Inget tyder på att Djingis Khan lämnade kvar några trupper i centrala Afghanistan efter sitt härtåg, möjligen några ståthållare på platser som Ghazni och Herat.
I den afghanska folkräkningen har hazarerna uppskattats till mellan 10-15 procent av befolkningen, vilket skulle betyda allt från 1,6 miljoner till 3 miljoner. Alla siffror i Afghanistan är osäkra. Om frågan går till en av hazarernas företrädare i exil, Maqsoodi Wali Beg, tidigare en av de få parlamentsleda- möterna från Hazarajat, så säger han med stor självklarhet: - 6 miljoner, varav 2 miljoner har flytt till Iran och Pakistan under kriget.
Hans svar är en polemik mot den härskande folkgruppen pashtonerna, som utgör cirka 40 procent av befolkningen. För i århundraden har hazarerna varit de afghanska bergens och slätternas underklass. De är mongoler, till skillnad från pashtonerna som är indoeuropEer, och tillhör inriktningen shia inom islam, medan majoriteten av den afghanska befolkningen tillhör sunni. Hazarerna var den sista folkgrupp som tvingades acceptera emiren Abdur Rahman i Kabul i hans strävan att ena Afghanistan i slutet av 1800-talet. Abdur Rahman hade den ryska björnen i norr och det brittiska lejonet i öster och söder att balansera mellan. Han behövde en gräns, ett enat Afghanistan, och lyckades också bevara Afghanistan fritt. 100 000-tals hazarer flydde under förföljelsen till det shiitiska Iran och till Quetta i Pakistan. Flyktingströmmen minskade, men upphörde aldrig under 1900-talet eftersom många hazarer förlorade sin jord i lokala strider med pashtoner. Idag lever närmare 300 000 hazarer i Quetta, koncentrerade till stadsdelen Mariabad.
Under 1980-talets krig mot Sovjetunionen har motsättningarna då och då blossat upp mellan pashtoner och hazarer.
Hazara-nationalismen har stärkts bland en stor grupp unga, som inspirerats av den iranska revolutionen 1979. I Iran hade de tidigare gästarbetat, nu fick de vapen och pengar och andlig stärkelse.

Ännu en brant backe. Den sista före huvudvägen, upplyser chauffören Sadiq Ali, som minuten efteråt beordrar alla på flaket att hoppa av.
- Vi också? frågar jag där vi satt i förarhyttens värme, nedflyttade från taket i sann afghansk gästfrihet.
- Om ni vill, svarar han.
Vi tittar på den smala uppförsbacken. I strålkastarljuset kan vi se våra reskamrater, frusna och stela, framåtlutade ta sig upp medan stenar trillar kring deras fötter.
- Vi går av, säger Anders.
- Jag tar med kameraväskan. Och den andra.
Vi börjar streta uppför backen, samtidigt som vi hör hur bilens motor ansätts hårt. Bilen vräker sig uppför branten.
Plötsligt ett stort brak, skrik och träd som knäcks. Lastbilen har vält.
- Chauffören! ropar flera och springer fram till hytten.
En omtöcknad - men leende - Sadiq Ali pressar sig ut genom den sönderslagna framrutan.
Nu blir det bråttom. Här kan vi inte stanna, inte med vapen, ammunition och minor för mer än 6 miljoner rupies och med "osäkra" byar intill (där det kan finnas rapportörer till afghanska armEn).
Någon påstår att det ligger en sovjetisk postering en kilometer bort. Vi är bara fem minuter från huvudvägen, som sovjetiska helikoptrar bevakar från gryningen till eftermiddagen.
Två medföljande jeepar lastas fulla med vapen. ètta mujahedin och vi kläms ihop under jeepflakets presenning. Det är omöjlighet att ändra ställning; den forna platsen på lastbilens flak framstår genast som yttersta komfort. De övriga trettio från gruppen skall gå och nästa morgon möta upp i byn Hingi i distriktet Jaghori, där Hazarajat sas börja. Två timmar senare är vi framme. Vi tar plats i en rymlig moskE. Alla vapnen placeras i förrummet och efter ytterligare någon timme har vi alla - utom en vakt vid ingången - sjunkit in i något som liknar sömn direkt på det kalla jordgolvet.
Halv fyra väcks vi av skottlossning.
- Ryssar?
- Nej, nej, svarar vår tolk Hashim som mot vår vilja, efter en häftig ordväxling, sticker iväg för att delta i striden.
Som vår tolk skulle han alltid finnas vid vår sida, så var överenskommelsen från kontoret i Quetta.
- Men vilka!? ropar vi efter honom.
- Vi har fått problem.
- Med andra grupper?
- Ja!
Några pro-iranska grupper har gått till attack. De vill stoppa Ittehaddias motståndsarbete i området som de menar är "nationalistiskt", dvs inte tar klar ställning för de revolutio- nära idEerna i Iran. Ittehaddias ledning beskylls för att vara "pakistansk" och "vänster". Dessutom hade de fått information om att moskEn var fylld med åtråvärda vapen. En fyra timmar lång strid utbryter där vi inget mer vet än att de som skjuter mot oss är "andra grupper"; gissningsvis de pro-iranier som man redan i Quetta talat om med viss oro.
Ensamma sitter vi kvar i moskén.
Kulorna smattrar mot väggen. Vi samlar ihop våra saker. Skall vi fly? Men vart? Vi stannar. Hur kan dessa grupper, som säger sig värna religionen, attackera en moské? Rädslan får oss att resonera, pröva olika teorier och diskutera vad som ska komma att hända när morgonen kommer. Skotten och ropen kom närmare.
Jag knäpper mina händer, kryper ned i sovsäcken och läser - för säkerhets skull - för mig själv de enda versrader som jag behärskar ur en bön. De sista två lyder: "Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer"

Skjutandet och ovissheten blir tröttsam. Jag får en föreställning om krig, hur det kan vara att leva i ett stridens Beirut med ett ständigt skjutande utanför köksfönstret. Även denna avskyvärda handling kan bli monoton. I den långa väntan slumrar jag till, det bästa sättet att få tiden att gå.
Klockan åtta på morgonen länsar de pro-iranska grupperna, med Shura-Ittefaq i spetsen, moskén på alla dess vapen och finner - till sin stora förvåning - två européer sittande i ett hörn med sin packning. Den siste stridande från "vår" sida, Ali Hussein Yousafi, som vi lärt känna under resan in, plockas av sina vapen och tas till fånga. Ingen skadad, men flera tillfångatagna, säger han innan han förs bort.
Pro-iranierna talar till oss, men vi förstår inget. Dess storväxte ledare Mullah Bustan kommer fram och pekar - i nämnd ordning - på väskorna, oss och utgången. En yngre man tar tag i min kameraväska, som jag snabbt sliter åt mig i en nyvunnen ilska. Han backar och rycker på axlarna.
Mulla Bustan och hans grupp för oss till ett stort hus, som påminner om en fästning. På takets ena torn vajar en svart flagga i vinden. Vi sammanförs med fem andra fångar i ett litet rum, alla medlemmar i Ittehadia. Våra fångvaktare behandlar oss väl, vi ingår ju inte alls i deras plan, men vi tillåts ändå inte gå ut ensamma. Vid varje toalettbesök följer två beväpnade vakter med. När jag kryper ned bakom en jordhög på husets baksida ställer de sig 25 meter bort med ryggen vänd mot mig. Den första snön har kommit. Vattnet i bäcken är iskallt, men smakar friskt.

Efter några dagars ovisshet släpps vi tillsammans med vår återfunna tolk, som lyckats beveka de pro-iranska grupperna efter hårda diskussioner. Mest aggressiv hade en grupp unga män varit som tillhör partiet Nasr. Några år senare skulle de träda fram och bli till ett av de större hazarapartierna, men med ett minskat beroende till Iran. Bakom oss i fångenskapen lämnar vi Yousafi som först fyra månader senare skulle släppas. Då hade han hållits kedjad i ett kallt rum, på vippen att bli avrättad, men räddad av en pro-iranier som ansåg att en sådan handling bara skulle väcka ytterligare ont blod. De andra fyra hade släppts tidigare.
Under de följande dagarna fick vi rapporter om strider. Våra värdar Ittehadia-e- Mudjaheddin-Islami skulle slås ut från Hazarajat. I byn Sangi- i-Mashe dödas en medlem av pro-iranierna och hans huvud sätts upp på en påle i byn. Diskussionen är intensiv och högljudd kring frågan om Ittehadia skall gå till motattack och försöka få tillbaka sina vapen. Vi lyssnar. Dagarna fylls av ovisshet. Vi sitter på tunna madrasser längs väggarna alltmedan våra dagböcker svämmar över av text. Samtalen med Hashim växer och blir till långa intervjuer. Han berättar om sitt liv i Nawar tio mil österut, om sin unga hustru - själv är han 25 år gammal - och deras två barn. Hur han tidigt började läsa böcker, vilket inte alltid sågs med blida ögon från omgivningens sida.
En läsande person, en intellektuell, utgör ett hot mot det invanda. Den kan jämföra och analysera. Idag under kriget, säger Hashim, är det bara en vidsynt gerillaledare som accepterar en intellektuell soldat.
Min stora fråga till Hashim är om han kan hjälpa mig att få kontakt med den andra sidan, den värld där kvinnorna befinner sig. Om vardagen i Afghanistan, och särskilt kvinnornas liv, finns det så litet att läsa om och det var ändå genom att beskriva den, som man på litet längre sikt kunde skapa en förståelse för vad afghanerna är på väg att förlora. För annars, argumenterar jag, kommer vår berättelse från Afghanistan fortsätta på samma sätt som nu; män, män och - krig. Hashim skakar bara på huvudet åt mina övertalningsförsök, som jag på förhand förstår hur de skall sluta. Han är inte från området och vill inte i onödan utmana konservativa krafter.

Våra afghanska värdar ger till sist upp tanken på att gå till motanfall. Snart skall vandringen till Pakistan påbörjas - i bokstavlig mening - eftersom Mulla Bustans män beslagtagit en av de två jeeparna, och lastbilen vet ingen besked om.
Vårt humör sjunker. En förmiddag sitter vi lutade mot en vägg. Från en moskE hörs en mullas skrovliga röst. Några barn leker en bit längre bort. För andra gången har resan och skildringen av motståndets Afghanistan misslyckats. Vi har inte kunnat stanna i någon by eller i någon front. Den enda strid vi bevittnat är den mellan afghanerna själva.
Byn Damarda blir räddningen: 300 familjer, utspridda i en dalgång, som vi besöker en vecka innan byns ledning ber oss och gruppens 30 man att lämna området. De fruktar en attack från de pro-iranska grupperna.

Det är den 20 december 1982. Snön ligger decimeterdjup i Damarda och solen skiner. Luften är klar. Jag tänker på Arjeplog, en vårdag när det liksom nu droppar från taken och den puderlätta snön formas till knarrande kramsnö. I hela dalgången finns upptrampade vägar och på dessa möts byns invånare. Kvinnorna bär vatten i krukor på sina huvuden. Om de möter en främling vänder de sig bort eller döljer en bit av ansiktet med sin långa sjal. Allt blir till en stor balansakt, eftersom de samtidigt måste veta var de sätter ned fötterna. Trots vintern går de flesta i gummiskor utan sockor. Vid den stora bäck som rinner igenom byn sitter andra kvinnor, och några flickor, och tvättar. Med en käpp slår de på tyget som ligger upplagt på en planka, ibland en sten. Slagen är hårda och taktfasta. Byn är indelad i mindre byar med några hundra meter mellan varje. Familjerna har ofta byggt höga murar kring sina hus. Ingången utgörs av en träport, eller i undantagsfall, en järnport; ibland så stor att en lastbil skulle kunna försvinna bakom den. På varje gård lever flera familjer, oftast nära släkt med varandra. Gården är allas hjärta. Här lever kvinnorna sitt liv. Här finns tryggheten för alla; det lilla barnet som först efter några år upptäcker att världen inte slutar bakom porten, eller den hemvändande mannen som efter ett långt gästarbete längtar efter sin familj.
Den här dagen träffar Anders och jag en familj där jag genast placeras i ett rum med kvinnor. Jag är väntad. Ryktet har gått snabbt mellan gårdarna om att en västerländsk kvinna och hennes man är på besök. Nu skall de ta reda på vem hon är.
Glada hälsningar - Salam-al-eikum! - och handskakningar.
Klappar på ryggen. En äldre kvinna för mig bestämt till ett hörn av rummet där jag ombeds sitta ned, varefter en annan omtänksamt lägger ett tungt täcke kring mina axlar. Med både täcke och min Helly-Hansen tröja börjar svettdroppar snart att rinna längs ryggraden, vilket inte blir bättre av att de placerat mig ovanpå golvets dolda rökgång. Med handen kan jag känna den intensiva värmen, som i ett mycket sinnrikt system utgår från husets kök. En yngre kvinna kommer med bröd och en kopp svart te med kardemummafrön.
Rummets långsida domineras av ett fönster, indelat i åtta glas. En gardin är fäst längs en plastlina. På det breda fönsterbrädet står några pelagonier, en handdriven kinesisk symaskin och sybehör, samt en transistorradio, övertäckt med ett skyddande tyg som broderats med blommor. På golvet ligger en rödgrön matta, kilam , med breda zick-zack mönster.
De äldre kvinnorna sätter sig närmast mig och det är också en av dem som under skratt konstaterar att jag verkligen är kvinna; hon undersöker mina kläder och råkar - liksom av en händelse - stryka med handen över mitt ena bröst. Khanum , kvinna, säger hon högt och de andra skrattar med. De pekar på mina gröna snäva Fjällrävenbyxor, som sticker fram under den långa skjortan. Jag gissar att det ser obekvämt ut i deras ögon. De yngre kvinnorna ler generat över de äldres närgångenhet, samtidigt som de också vill veta mera.
Batcha? Barn? frågar en kvinna. Ne ! Nej! Jag skakar på huvudet och kvinnorna tittar med stort medlidande tillbaka.
En av dem visar upp sin minsta och pekar på två andra i rummet. Besjor jhob Mycket bra! kan jag svara henne med hjälp av de små ord som jag snappat upp under resan.
De är klädda i färggranna klänningar, där grönt och rött dominerar. Den långa sjalen är ofta enfärgad, eller består av ett rött tyg med vitt mönster. Det är lätt att se vilka kvinnor som tillhör samma hushåll, för deras sjalar överensstämmer med varandra och ibland går samma tyg igen i barnens kläder. Jag kan se de granskande kvinnorna framför mig när någon av deras män återvänt från bazaren med en rulle tyg. Kanske får han inte alltid godkänt. Då är det bara att återvända för att hitta ett nytt med hjälp av tyghandlaren.
Själva går de ogärna till bazaren, eftersom den domineras av män.
Granskningen av mina smycken är snabbt överstökad. Den släta guldringen och den smala halskedja väcker inget större intresse och frånvaron av örhängen förvånar dem. Jag framstår som en blek figur. Den äldsta kvinnan visar upp sina tunga och dekorerade halskedjor och armband i silver. Vid öronen hänger smycken av guld, så tunga att hålet i örsnibben vidgats till flera centimeter. I pannan bär hon ett band där iranska blankpolerade mynt fästs. Hennes tunna hår år flätat och färgat med röd henna.
Jag stannar länge. Ibland kommer någon av husets söner in i rummet för att hälsa och en av dem kan litet engelska. Han förklarar att den äldsta kvinnan, Karbela, intill mig är husets farmor. Jag får också veta namnet på några av de andra kvinnorna. En av dem är Habiba, den senaste i raden av sonhustrur.

Nästa dag attackerar sovjetiska attackplan ett gerillafäste uppe i bergen. Vi sitter och äter frukost när någon hör hur planen närmar sig. Alla rusar upp på taket för att se vilken riktning de tar. De släpper sin last en eller två kilometer bort och försvinner efter en stund.
- Inte i år, men året innan bombades Damarda, berättar en man uppe på taket. Tre gånger har de varit här.
Samma dag får jag oväntad hjälp. Någon bland våra mujahedin hör talas om Haji Muhammed Isaq, en 60-årig man som talar flytande engelska. Haji Muhammed Isaq visade sig vara en mycket vänlig man, som under sommarhalvåret arbetade för det pro-iranska Shura-Ittefaq i Quetta. Han försäkrade att han inte hade något med överfallet att göra. Trots att Damardas 17-mannakommittE beslutat att ansluta sig till organisationen Ittehadia, var det ingen som opponerade sig mot att Haji Muhammed Isaq - som vi snart kallade Isaq - arbetade för en rivaliserande grupp. Det var hans ensak. Engelskan hade Isaq lärt sig i ett amerikanskt arbetslag när han arbetade med vägbygget mellan Kabul och Kandahar på 60-talet. Den afghanska regeringen hade gjort en överenskommelse om stormakternas bistånd i landet, i vilken det ingick att Sovjet- unionen skulle bidra till vägbygget i norr mellan städerna Herat, Mazar-i-Sherif och Kabul. USA tog hand om den södra sträckningen. Som resafid , vitskägg, och väl bekant med familjerna i Damarda, var det inget problem för Isaq att följa med tillbaka till Karbelas hus. Henne kände han väl och flicke-barnet Habiba, som Isaq sa, hade han sett växa upp i granngården. Han skickade en pojke som bud för att förbereda familjen på vårt besök. Med en frustande Isaq som blivit trött efter vår vandring genom byn tog jag åter klivet över den höga yttertröskeln. Vi stampade av oss snön. Habiba möttes oss vid dörren. Vi satte oss ned i samma rum, samma hörn, med den skillnaden att uppståndelsen var mindre nu. Habiba gifte sig för två år sedan och flyttade därmed in i sitt nya hem. Som liten hade hon sett sin blivande man Jawed. Familjerna var släkt med varandra och träffades i samband med större högtider. När hennes föräldrar föreslog giftermål med den 20- årige Jawed hade hon inget att invända. Det var ett bra parti. För samtidigt fanns det flickor från fattiga familjer där döttrarna, för att rädda familjens dåliga ekonomi, blir tvungna att gifta sig med män som både är 40 och 50 år åldre än dem själva.
Samma dag hade Isaq och jag träffat den 35-åriga änkan Shirin.
Hennes man hade nyligen dött i en magsjukdom och nu stod hon ensam med sina fyra barn. Familjen hade ingen jord och mannens föräldrar var döda. Det fanns inte heller någon bror som kunde ta Shirin som sin andra hustru, vilket är det mest vanliga när mannen dör i förtid. Tills vidare fick hon låna ett rum hos en familj. Hennes situation hade dock blivit litet bättre sedan hon kunnat gifta bort sin 12-åriga dotter till en äldre man. Inte minst vad gäller status, nu när hennes dotter hade en familj som Shirin ibland kunde besöka.
Habiba var visserligen gift, men hon hade inte sett mycket av sin man. Sedan mer än ett år tillbaka arbetade han i Teheran för att kunna skicka hem pengar och för att - så småningom - kunna återvända hem som en rik man.
- Så ser det ut idag, suckade Isaq, som nu med största lyhördhet iklätt sig rollen som tolk.
Innan kriget kunde männen i byn ta arbete i Kandahar, Ghazni och Kabul och se sin familj mer ofta. Hazarerna var efterfrågad arbetskraft, kända för att göra ett gott dagsverke och ta de jobb som erbjuds.
Habibas roll i hushållet var självskriven. Som nykomling får hon avlasta de äldre kvinnorna i det hårda hushållsarbetet.
Dit hör bland annat vedplockning. För Habiba innebär det många timmar längs bergssluttningarna, tillsammans med familjens yngre pojkar för att samla ihop kvistar och rötter. När jag var liten, säger den gamla Karbela, var det grönt längs sluttningarna.
- Nu har kor och getter betat av allt.
- Berätta hur din dag ser ut! uppmanar jag Habiba, som efter ett tag för upp sin slöja högt på huvudet och blottar sitt långa vackra hår. Hennes ögon är mandelformade, bruna, och näsan rak med ett smycke i ena näsvingen. Vid minsta skratt eller kommentar från någon av de andra kvinnorna i rummet för hon upp sin slöja över munnen och sänker blicken. Hon, nykomligen, får se till att hon uppträder korrekt. Hon berättar:
- Jag och de andra kvinnorna stiger upp tidigt om mornarna före männen. Vi tvättar ansiktet och händerna. Sedan ber vi.
Numera ber vi alltid Allah att hjälpa våra mujahedin mot ryssarna. Jag bakar bröd och ställer iordning frukost. Sedan mjölkar jag korna. Ibland tvättar jag kläder vid bäcken härnere. Djuren får mat. Jag hjälper till med middagen. På kvällarna får vi kvinnor litet tid över för att sy och sticka.
Vi pratar om vad vi ska göra nästa dag. Vi pratar alltid om kriget. Vårt hopp är att ryssarna ska lämna oss ifred.
Under året har Damarda bombats av sovjetiska plan.
Kvinnorna, barnen och de äldre sprang upp i bergen för att gömma sig. Männen gav sig av till fronten. I fem dagar tvingades kvinnorna stanna kvar innan de gavs klartecken om att det var riskfritt att återvända.
- Under bombningarna kunde vi inte göra upp eld i bergen. Vi sov inget på nätterna, vi var tvungna att hålla oss varma. Amina förlorade det barn som hon väntade.
Habiba nickar mot en ung kvinna som inte ser äldre ut än Habiba själv. Hon har ett barn i famnen, kanske två år gammalt. Habiba fortsätter: - Fler små barn har dött i bergen under de här åren. Varför? De är oskyldiga! Vi har inte tillräckligt med vapen för att försvara oss. Om ryssarna kommer till våra hus måste vi springa, om vi inte hinner så får vi försvara oss med stenar och spadar.
Uppmuntrad av en av sönerna i huset, som tittat in, säger Habiba att jag och mitt folk måste skicka vapen till dem. Då skulle även kvinnorna kunna försvara sig. Jag frågar vad hon tror att folk i Sverige vet om Afghanistan.
- Ni vet inte vad som händer här, vilka problem vi har och hur bombningarna drabbar oss. Ni vet inte hur jag får bära gamla och barn från den ena platsen till den andra i bergen. Ni vet inte att barnen dör ifrån oss.
Under hennes berättelsen suckar de andra kvinnorna. Allah-O- Akbar! Gud är stor! jämrar de sig och säger slagord mot kafirerna, de otrogna, som kommit till deras land. Det börjar skymma. Isaq blir trött. Jag vill fotografera kvinnorna utomhus, säger jag, och han förstår hur viktigt det är. Kvinnorna har inget emot det, bara bilderna publiceras i mitt land och inte visas i Afghanistan. Men de hänvisar till männen i det andra rummet.
- Inte jag. Min man är mulla, säger en besökande kvinna med sina barn när jag ber henne att också vara med.
- Det går bra, men skynda er! Harakat ! ropar en av sönerna vid dörren som fungerat som sändebud mellan de två rummen. Ute på gården hör vi hur ett transportplan närmar sig. Habiba tittar oroligt mot den molnbetäckta skyn. Några äldre kvinnor hytter med sina käppar. En ropar:
- Ned med Ryssland, Amerika och Kina! Leve profeterna!

Kvällen efter börjar marschen tillbaka till Pakistan. På morgonen vilar vi frusna och trötta ut i en moské. Byn är pashtonsk och några i gruppen är oroliga för att byns mulla inte ska acceptera en kvinnlig gäst. Jag gömmer mig under en patho, men upptäcks vid morgonbönen. Ingen invänder. Vid fyratiden på andra dagen passerar vi den stora vägen. Två helikoptrar cirkulerar ovanför våra huvuden - när jag försiktigt tittar upp kan jag se två av besättningens ansikten - men eftersom vi går två och tre, med en halvtimmes mellanrum, tar de oss för fredliga bönder. Vår vakt skyler geväret under sin jacka. Jag kan inte ta några bilder.
- Ser de något som blänker så skjuter de, hade Hashim sagt.
På femte dagen har vi passerat gränsen. Vi har knappt ätit något under vägen; ett ägg, russin och nötter. Två ur mujahedin ryker ihop på kvällen. De har blängt på varandra länge och hungern förstärker ilskan, men de lugnar ned sig efter ett snabbt ingripande från de andra. Vi somnar under några gamla, illaluktande täcken i ett caravan serai. På morgonen kliar det på kroppen. Löss.

Copyright: Maria Söderberg 1989 info@mariafoto.se

 
 
Tillbaka till första sidan.