21 juni 2004. Underlag till ett kort tal som hölls vid presskonferens på Nalen i Stockholm samma dag.

Härskare ser till att skriva sin historia. Men var finns de andra?
I Sverige som helhet blommar visserligen litteraturen och dokumentärer om småfolket, det ställs i ordning bygdemonument och museer, men dessa fenomen når inte i någon större utsträckning min hemkommun Arjeplog i Lappland. Ännu mindre gruvorten Laisvall.

I sextio år har min hemkommun Arjeplog haft en gruva.
Den 31 oktober 2001 stannade driften.

Vad finns kvar i våra minnen? I det egna och i det kollektiva minnet?
Jag är rädd att människornas berättelser och arbetets historia försvinner.
Vi avskärmas och skalas av vår historia. Våra barn och barnbarn får varken något att vara stolta över eller att minnas.

Inför gruvans nedläggning – och det blev alldeles uppenbart under 2001 – fanns varken någon plan, än mindre någon idé, från kommunen, länet eller från de förtroendevaldas sida. Företaget Boliden AB var skadskjutet vid denna tid och självklart mest intresserad av att så smidigt som möjligt fullgöra nedläggningen. Från fackföreningsrörelsen fanns ett marginellt intresse, tack och lov tog det sig. I mars 2002 besökte Metalls Kjersti Bosdotter Arjeplog och Laisvall. Om kort kommer en skildring av gruvavdelningens historia. Men den litterära skildring som Kurt Salomonson skrivit, “Grottorna” (1958) – därtill den enda bok som finns om Laisvall – har aldrig slutits till fackets hjärta.
Kurt Salomonson skrev om sprithunger, kvinnornas svåra roll, silikos, företagets och fackföreningens tillkortakommanden. Än idag kan man få höra i Laisvall att boken mest handlade om sex (därmed får vi väl säga att den var långt före vår tid, oavsett vilken synpunkt vi har på det).

Ett gruvsamhälle är inte som ett vanligt samhälle. En fyndighet leder till brytning som leder till ett provisoriskt industrisamhälle. Fortsätter driften flyttar familjerna – ofta från andra gruvsamhällen – dit och gruvorten börjar utformas som ett vanligt samhälle. I min hemkommun blev Laisvall ett främmande element. Det låg bara 40 km från kommunens centralort Arjeplog, men kunde lika gärna ha varit en plats 300 km bort. Det blev en bruksort där arbetare och tjänstemän levde separata liv, men där man höll ihop utåt. Kommunens roll var minimal, här styrde bolaget.
Arjeplogare ville inte arbeta i gruvan; ett mörkt, tungt arbete, som även om det gav en mycket bra lön var ansett som fullständigt främmande för den som arbetat med skogen och vattenkraften.
Senare ändrades attityden. Under åttiotalet började allt fler söka sig till gruvdriften. Jobben lockade.

Inför Laisvall fanns både fruktan, beundran och översittarmentalitet.
Vi var ju de riktiga arjeplogarna, kommunens grundinvånare. De främmande motades fysiskt inte bort, men mentalt. Gruvarbetet var under årtioenden kommunens nav arbets- och skattemässigt. Ändå fick det inte den plats i kommunens historia som det förtjänar.

Så idag ser jag det så här:

– Behåll laven – som härstammar från Lavergruvan.
– Gör en utomhusutställning – därmed alltid öppen.
– Sätt en staty på plats i samhället Laisvall som skildrar gruvarbetarfamiljerna.

Vårt minne är kort. Men det ska inte behöva drabba kommande generationer.

Ett stort varmt tack för LO:s kulturpris!

 
Maria Söderberg

 
PS. Jag arbetar själv med en fotoutställning och bok om nedläggningen av gruvan. Förhoppningsvis kan detta vara klart inom tre år.

 
 
Tillbaka till första sidan.