Laisvall den 23 juli 2001

Maria och Thomas Nilsson växte upp i Laisvall. Nu kommer de tillbaka för att återuppleva sin uppväxt och se gruvan innan den läggs ned.
  Maria, som numera heter Forsberg i efternamn, är verksamhetschef för boende för vuxna med diagnosen autism. Hon bor i Mörrum, Blekinge, med man och son. Thomas är psykolog och VD för Spelinstitutet i Piteå. Han är en flitigt anlitad expert på frågor som rör spelbroende. Han är gift med Birgitta, som han träffade under gymnasieåren i Piteå. De har två barn. I Laisvall möter de gamla vänner och bekanta, de åker ned och besöker den arbetsplats där deras pappa Kjell en gång arbetade. Han var laddare och skrotare.
  ”När pappa jobbade eftermiddag kom han hem halv tolv på natten. Jag bara låg där och väntade på att nyckeln skulle vridas om i dörren. Först när jag hörde det där ljudet kunde jag somna. Jag minns att jag var jätterädd att det skulle hända honom något. Om telefonen ringde efter nio ryckte jag till”.
  Maria Nilsson tittar tankfullt ut genom det stora glasfönstret. De har ätit lunch på ”markan”, gruvbolagets matsal i bostadshotellet, och avslutar med en kopp kaffe. Maria har inte besökt Laisvall sedan gymnasieåren i Piteå.
  Den lägenhet de bodde i första tiden är borta. Den låg i de rivna trevåningshusen på Nadokvägen.

Snart visar det sig att syskonen, födda 1957 och 1960, har olika upplevelser av sin uppväxt.
 ”Jag minns söndagarna här, det var dött. Kiosken öppnade fem. För mig var barndomen lika med tristess. Jag menar, vad blir det för samhälle? Ett gruvhål öppnas. Folk flyttar hit. Vi har inga rötter här. Jag minns att jag ofta var ensam, för mig var det inga fjällturer eller fiske. Inga skoterturer. Det var verkligen ett utpräglat samhälle för män”, berättar Maria.
 För Thomas var det mycket enklare.
 ”Det var mycket som var spännande. Det fanns fiske och jakt. Jag minns att jag ofta var ute i skogen eller på sjön. Jag följde med pappa och Helge”.
 Helge hette Löfbom i efternamn och var en bekant till familjen. Det var också han som tyckte att familjen Nilsson skulle komma till just Laisvall. Trots att Helge Löfbom drabbats av silikos, stendammslunga, fortsatte han att arbeta i gruvan. Han ville varken byta arbetsuppgifter eller flytta.
 För den unge Thomas var det bara att hänga med. Det blev ishockey och fotboll. På fredagkvällarna badade männen bastu under tvättstugan. Histo- rierna avlöste varandra. Det var svett, frustande nakna manskroppar, mer eller mindre söndervärkta av hårt fysiskt arbete.
 Här fanns också de som vara sjuka i silikos och Thomas minns särskilt två av dem. När de dog fick deras krokar i omklädningsrummet länge stå tomma.
 ”Jag minns hur pappa brukade säga: Till slut tar gruvan allas våra liv”.

Men det som tyngde familjen var mamma Ingegerds sjukdom.
 Innan hon hunnit fylla 20 år fick hon turbekulos, precis som sin pappa. De var samer och när sjukdomens slog till i familjen upphörde pappans arbete som renskötare. Familjen fick det tufft ekonomiskt.
 ”Men mamma blev bättre och utbildade sig till hårfrisörska. Sedan arbetade hon på ett café i Malå. När hon träffade pappa flyttade de till Skellefteå och bodde hos hans föräldrar. Men det blev konflikter i familjen, jag tror att det var farfar och mamma som inte kom överens. När idén om att flytta till Laisvall kom gissar jag att det är en flykt bort. För min mamma är Laisvall aldrig ett aktivt val, bara ett sätt komma ifrån”, säger Thomas.
 I Laisvall utvecklar mamma Ingegerd svår reumatisk värk. Hon klarar inte av att resa sig ur sängen alla dagar. De berättar om hur hela tillvaron präglas av sjukdomen. Medan deras pappa är utåtriktad och tycker om sitt arbete, blir mamman fjättrad vid hemmet och fången i sin värk.
 När en ny gruvfogde flyttar till Laisvall i mitten av 1960-talet startar han en scoutgrupp och hans fru en frimärksklubb. Många barn och ungdomar deltar. Thomas beskriver hur förundrad han var.
 Hur kunde en högre tjänsteman med sin familj umgås med alla? Även sådana som han från en arbetarfamilj?
 ”Jag, min familj, hörde inte hemma där... det var en strikt uppdelning. I ‘ingenjörsbacken’ bodde chefer och högre tjänstemän. I det ‘övre’ och ‘nedre’ bodde arbetare och lägre tjänstemän. Det fanns en liten enklav runt skolan med lärare och förmän. Vi kallade området för ‘förmansbacken’. Tennisbanan låg förstås i ‘ingenjörsbacken’, på västra sidan av Hällbackavägen. Jag ville lära mig spela tennis och fick tillstånd att låna nyckel trots att jag bodde i ‘nedre’. En gång när jag kom för att hämta nyckeln i ett hus intill öppnade en kvinna, men sedan jag berättat vad jag ville och vem jag var, smällde hon bara igen dörren på mig. Mitt framför näsan”.

Det omtumlande året 1968 kom och Thomas var elva år. Han började i årskurs sex. Han fick en ny lärare.
 ”Helt plötsligt började saker falla på plats. Den här läraren är med i FNL-rörelsen och tar ställning mot USA. Han är religiös. Mitt eget samhälle blir med ens mer begripligt. Allt det som pappa försökt beskriva för oss blir tydligt”.
 Thomas minns den perioden med glädje. Han upptäcker biblioteket, ”det är som julafton”. Han söker sig till de vuxna i bridgeklubben. Lusten att läsa gör att han förkovrar sig i skolan och tänker på framtiden. Han vet att att han inte ska vara i gruvan.
 Utanförskapet och känslan av att inte passa in ökar. Maria nickar.
 ”Jag bestämde mig också tidigt. Här skulle jag aldrig vara kvar. Jag ville se något av världen”.
 Thomas tänker efter:
 ”När jag tänker efter så var det som om det aldrig var meningen att vi skulle vara kvar. Vi åkte till Malå och Skellefteå varje sommar och just under den där sommarperioden var det alltid tal om att vi skulle lämna Laisvall”. Efter sjätte årskursen i Laisvall blev det dags för högstadiet i Arjeplog. Att ta bussen 37 kilometer varje morgon – och hem samma eftermiddag – kändes som en ny möjlighet. Ingen av dem hade varit särskilt mycket i centralorten. Nu vidgades världen och kontakterna blev fler.
 ”Jag kom med i Arjeplogs fotbollslag. Det blev mer idrott. När jag väntade på bussen hem kunde jag gå in på biblioteket eller Silvermuseet. Men mina rötter? Inte fanns de där. Jag var hemlös”, säger Thomas.
 I den övre tonåren betraktar de Laisvall som en öppen scen där de flesta kände till vad olika personer gjorde. I det sociala umgänget var en del inne, andra ute.
 ”För de unga är det glädje, fest, periodvis för mycket sprit... det är dans och otrohet. När vi till sist flyttar, och jag börjar på gymnasiet i Piteå, gömmer jag undan Laisvall”.

Deras mamma dör i samband med en operation i Uppsala 1983. Hon blev 47 år. Deras pappa sörjde hårt och var ofta sjuk de sista åren av sitt liv. 1995 får han en hjärtinfarkt och dör, 56 år gammal.
 Deras pappa är inte ensam om att dö i förtid. Ett stort antal gruvarbetare som de känner till avlider före sin pensionering. Reini Rekonius, blev 53 år, Stig Nyström, 58 år, Alf Lundström, 60 år, och Karl Nordström, 60 år, för att nämna några. Orsaken vet ingen, men jag minns hur huvudskyddsombudet Tage Joki alltid påpekade – sedan stendammslunga, silikos, var nedkämpad – att dieselångorna kunde vara en stor bov.
 Samtidigt är det ingen nyhet att just gruvarbetare har kort livslängd. Det betraktas som ett av världens mest farliga arbeten. Varje år dör fler än 25 000 gruvarbetare i världen, de flesta i Kina och Latinamerika. Sett i det perspektivet är de svenska gruvorna ett under av säkerhet.

I syskonparets medvetande tynar Laisvall bort.
 Thomas utbildar sig till psykolog och Maria blir socionom. Banden till Laisvall upphör. Här finns inga släktingar, inga nära vänner att besöka. Inget att ta med barnen till för att visa upp.

Men den här julidagen 2001 är det annorlunda: besök under jord och på kontor. Båda är frågvisa och samtalen många. Skratten kommer ofta.
 I gruvstugan träffar de under en rast Helge Löfboms son Lars.
 Med fackordförande Stig Erik Nyström pratar de om det gamla Laisvall: ”Det var som en guldgruva att arbeta här!” säger han.
 ”Folk hade tidigt råd ha bil bil jämfört med många andra”.
 En gammal bekant, Bertil Holmqvist, gruvmätare, visar runt och de diskuterar ivrigt vad nedläggningen kommer att innebära för kommunen. På en skrotarbrygga står Andreas Norén, vars pappa de känner.
 I förrådet finns Astrid Lundström som är gammal klasskamrat till Maria. Hon bjuder senare på fika i myggtältet på Nadokvägen. För Astrid var det självklart att stanna kvar i Laisvall. Hon har familj med två barn och två gråhundar.
 De träffar Helges änka Alsy som bjuder på ett jätteberg med våfflor. Nu är Alsy på väg att flytta till Arjeplog. Båda hennes söner med familjer finns där.
 I kiosken på Gruvvägen står Signhild Israelsson, precis som förr, och det blir ett roligt återseende. Här brukade Maria arbeta extra många gånger.
 Hon skrattar:
 ”Det är lustigt, det blir bara roligare och roligare att vara här. Så många häftiga möten med folk!”

 
 
Texten är skyddad av upphovsrättslagen. Om ni citerar ur texten, ange författare och boktitel.