Allt får ta sin tid.
Verkligheten, alla sorters verklighet öppnar sig för fotografen och
reportern Maria Söderberg. Hon är en väntare och en återvändare,
alltid ödmjuk att lägga något nytt till sin berättelse om en människa, en by, ett krig, ett ögonblick.
Av CECILIA AARE
Texten har tidigare varit publicerad i Sydsvenska Dagblandet
(29/8-02)
Sista passet i gruvan. Ljuset från en dieselbil blandas med skenet från
Iwan Morsunds pannlampa och kamerablixten. Denna midsommarstund i
Laisvall 2001 möter betraktaren med slutpunktens obönhörlighet och
rembrandtsk ljusmagi. En epok dokumenteras och bilden är bara en av
många i det fleråriga uppdrag Maria Söderberg gett sig själv.
- Ska man göra något bra, måste man vara på plats. Se själv. Allra
bäst är att återvända - efter två år, fem, tio. Kanske krävs en hel
livstid för att begripa.
Vi banar oss väg uppför en knagglig skogsbacke med sittvagn, matsäck
och Lars, tre år, som springer bredvid och stolt svänger hinken han
just fyllt med stenar och vatten. Här, i Stureby i södra Stockholm, bor
Maria Söderberg med man och två barn.
Aprilsolen slösar sommarvärme. Hon tar sats med vagnen medan hon klär
sin önskan i ord:
- Det ultimata vore om något av mina barn ville fortsätta mina
berättelser. Åka till Afghanistan eller Laisvall för att ännu en gång
skildra familjerna jag mött.
Det finns en vardag överallt
En blandning av ödmjukhet och envishet tycks prägla denna 43-åring som
tidigt valde att öppna dörrar med kameran i stället för att ta sin
socionomutbildning i bruk. När jag i höstas hörde henne föreläsa för
journalistikstudenter fascinerades jag av hur hon söker upp de miljöer
hon redan dokumenterat: "Stämde mina första intryck?" "Vad hände
sedan?" På nytt och på nytt vill hon veta. Om afghanska flyktingar,
vitryska bönder, prostituerade i S:t Petersburg eller bergarbetare i
Norrbotten.
- Möjligheten driver mig, säger hon när vi slagit oss ner på en
stenhäll och packat upp matsäcken. "Det är möjligt", tänker jag ofta.
Lusten att berätta räcker som utgångspunkt: Jag kan berätta, jag ger
mig möjligheten, jag kämpar mig till att få berätta.
Även om hon ofta åkt till konfliktområden är det inte kriget eller den
privata tragedin i sig som hon vill förmedla. Under alla resor hon
gjorde till Afghanistan på 80-talet tog hon till exempel inte "vid
fronten-bilderna", de som säkert hade gett henne bra betalt. I stället
dokumenterade hon kvinnor och barn, flyktingar och krigsskadade. Som
kvinna fick hon tillträde till en värld manliga korrespondenter stängs
ute från. Hon fick möta ansiktena bakom slöjorna, livet i hemmen där
det var kvinnorna som bestämde och höll ihop.
- Mina berättelser handlar om människor, ofta om människor i
vardagliga situationer men under utsatta omständigheter. Jag vill
berätta om vardagen i krisens närhet, säger hon. Det är ju just
vardagsaspekten som gör att mottagaren kan känna igen sig! Mamman som
har förlorat sin dotter i S:t Petersburgs knarkträsk, kan vi lära oss
något av henne? Ja, jag tror det. Sorgen är densamma som hos oss,
liksom viljan att leva vidare - trots allt.
- I de mest traumatiska situationer måste mat lagas, måste det lilla
livet levas.
Lars har nu blivit så trött att en sovstund vore på sin plats. Hans
mamma försöker få vagnen att framstå som inbjudande. Men åka vagn och
vila är det sista Lars vill. Han protesterar med allt högre
decibelstyrka. Jo, överallt måste någon stå för vardagens omsorger.
"Julia blev 16 år"
Maria Söderbergs vilja att engagera sig väcktes under gymnasieåren i
Piteå men tog sig till en början inte journalistiska uttryck. När några
av hennes klasskamrater började missbruka narkotika förstod hon
ingenting.
- Jag var blyg och konflikträdd, ville att allt skulle vara mysigt.
Redan då hade jag ett socialt intresse men begrep att det här var inte
så enkelt som att "det var samhällets fel". De som knarkade var ju de
starka personligheterna, de som kunde göra val, inte några "offer".
Hon började arbeta med upplysning om narkotika och är än i dag aktiv i
Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.
Långt senare, i slutet på 80-talet, besökte hon S:t Petersburg för att
visa en rysk publik sina bilder från Afghanistan. Då kom hon i kontakt
med chefen för stadens narkotikapolis. Hon fick följa honom i hans
arbete och mötte unga kvinnor som både missbrukade och prostituerade
sig. Engagemanget från Piteåtiden kunde få sin fortsättning. Sedan dess
återvänder hon två gånger per år.
- Varje gång träffar jag samma knarkare, samma ungar och samma mammor
som är lika förtvivlade.
1998 fick hon komma hem till 16-åriga Julia och hennes mamma. Några
veckor senare dog Julia av en överdos. Maria Söderberg lyckades få
modern Tatiana Murtazina att skriva en berättelse om Julia och sig
själv. Och hon fick till stånd en fotoutställning. I förordet skrev
hon: "Den här utställningen tillägnas Julia. Rubriken 'Narkotika
mördar' må vara brutal. Men narkotikamissbruket är ingen skönsaga. Kvar
där ute i källare och i lägenheter finns Diana, Larissa, Sergej, Ivan
och Serjozja."
För dem och deras familjers skull fortsätter Maria Söderberg att
dokumentera och rapportera. Som journalist och fotograf men också genom
att göra undervisningsmaterial till S:t Petersburgs skolor.
- När jag fotograferar människor som injicerar droger frågar jag mig
själv: "Ska jag verkligen dokumentera det här i stället för att
ingripa?" Sedan tänker jag att det här måste ändå berättas. Men allt
vilar på att jag är långsiktig.
Medvetenheten om vart drogmissbruk kan leda är fortfarande låg, både
bland föräldrar och ryska myndigheter. Men Tatiana Murtazina har
fortsatt att skriva och ingår i dag i ett föräldranätverk mot droger.
Med Kapuscinski till Pinsk
Maria Söderberg reser ibland ensam, ibland tillsammans med en skribent,
till exempel maken och frilansjournalisten Anders Sundelin. Ofta
skriver hon själv. Hon har gett ut böcker och skrifter, haft
utställningar och vänt sig än till en svensk allmänhet, än till
människor i de länder dit hon återvänder. Ett politiskt engagemang går
ofta hand i hand med hennes sociala nyfikenhet. När hon och Anders
Sundelin 1981 började intressera sig för afghanerna - inte minst alla
dem som tvingats på flykt efter Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan -
förvånades hon över den svenska fredsrörelsens inställning.
- Man talade om fred, men på ett abstrakt plan. Många vände bort
blicken från verkliga konflikter. De vägrade att se vad som hände i
Afghanistan, kanske för att folket där hade "fel" fiende.
Jag undrar hur Maria Söderberg har råd med sina resor. Svaret är att
hon inte har råd. Hon kan i efterhand få inkomster genom att sälja
bilder och texter till olika publikationer eller hitta organisationer
eller föreningar som vill bidra. Annars tar hon lån. På något sätt får
det gå.
Hon tycks inte heller vara rädd för att resa i länder fjärran svensk
trygghet och säkerhet. Men när Lars av sin pappa lyfts en och en halv
meter upp i ett träd på radhustomten, då får hon panik.
- Ta ner honom, mitt hjärta stannar! skriker hon.
Lars leende låter ana ett försiktigt trots.
Vi sätter oss på den minimala verandan för att titta i fotopärmar. Just
nu samlar Maria Söderberg material till tre böcker: en om
knarkmissbrukare i S:t Petersburg, en om Laisvallgruvan och en om livet
i och kring den vitryska staden Pinsk. Där finns Europas största
sammanhängande träskmarksområde. Återkommande besöker hon ett antal
människor - lärare, gamla kolchosarbetare, ett ungt par vars bröllop
hon dokumenterade för några år sedan och som nu ska försörja sig på
gurkodling.
- Många av dem blir lyckliga bara av att jag kommer, att jag
intresserar mig för hur de lever, hur släktingarna mår, hur det ska gå
för barnen.
När Lars var några månader gammal tog hon honom och en svensk
barnmorska med sig och släpptes in på en förlossningsklinik där
utländska reportrar aldrig tidigare satt sin fot. Hon förevigade denna
speciella kvinnovärld inklusive ett antal födslar och funderar nu på
att söka upp mödrarna för att se hur det har gått för dem.
Parallellt med sina uppdrag som fotograf och skribent är hon engagerad
i solidaritetsarbetet mot det politiska förtrycket och för mänskliga
rättigheter i Vitryssland. Hon deltar i insamlingar, upprop, är med och
producerar skrifter och utställningar. Återigen långsiktigheten, det
idoga stretandet.
Intresset för Pinsk började med att Maria Söderberg hörde journalisten,
författaren och världsresenären Ryszard Kapuscinski tala vid Bok- och
biblioteksmässan i Göteborg 1995.
- Hans sätt att resa och ta god tid på sig är ett ideal för mig. Han
sneglar inte på vad andra har tyckt om en plats utan gör sina egna
iakttagelser.
Hon fick för sig att hon ville gå runt i Pinsk tillsammans med
Kapuscinski, som föddes där när staden var polsk, och Kapuscinskis
svenske översättare Anders Bodegård.
- När jag kom med mitt förslag i Göteborg bara log han. Sedan
bearbetade jag honom med hjälp av översättaren i två år.
Kollektivberättelse om gruvan
Färskast bland denna återvändares projekt är blygruvan i Laisvall.
- När beslutet togs om att lägga ner Laisvallgruvan kände jag ett
tvingande behov av att dokumentera den och alla som arbetat där. Jag
växte upp i Arjeplog, bara 40 kilometer bort. Naturligtvis måste jag
beskriva vad som hände i min egen hembygd!
I flera månader arbetade hon utan finansiering, sedan fick hon äntligen
intresse och pengar från länsstyrelsen i Norrbotten, Metall och
Arjeplog kommun. Hon har gett sig själv tiden fram till 2004 att följa
bergarbetarna, deras familjer och inte minst gruvan, som ska
vattenfyllas. Den blivande boken tänker hon sig som kollektivberättelse
där ämnen som arbetsmiljö, facklig kamp, ledarskap men också sjukdom
och mobbning har sin givna plats.
Eftermiddagen börjar lida mot sitt slut, Maria Söderberg har mycket att
hinna. Utöver alla kortare uppdrag hon arbetar med (för familjeekonomins
skull) behöver hon förbereda morgondagens middag då en
grupp ryssar kommer på besök. En är konstnärinna, en annan, hennes vän
narkotikapolisen från S:t Petersburg. Han samarbetar i dag med
Stockholms stad i sitt envisa arbete mot drogmissbruk. Maria Söderberg
har varit med om att förmedla kontakten till Sverige men vägrar se det
som att hon "hjälpt" honom:
- Den största drivkraften finns inom varje människa. Jag tror inte på
att man kan göra så mycket för andra - annat än genom att bara vara.
Cecilia Aare är frilansjournalist och lärare i journalistik vid
Södertörns högskola.
cecilia.aare@sh.se
Reportaget om Ryszard Kapuscinski kan läsas här:
www.vitryssland.nu/kapuscin.html
AKTUELLT:
8 oktober 2002-15 maj 2003
Utställning Rädda Barnen, Torsg. 4, Stockholm
3xAfghanistan: Tre fotografer - Tre möten -
Tre decennier
Fotograferna Kärsti Stiege, Maria Söderberg
och Eva Wernlid har besökt
Afghanistan under varsitt årtionde. De
berättar var och en sin personliga
historia om mötet med landet och folket under
-70, -80 och -90-talet.
Öppettider from 9 oktober: mån-fre 9-17, även
måndagar (okt-nov, mars-april)
kl.18.30-21, fri entré
Tillbaka till första sidan.