Kära Maria,
Tänk vad livet är förunderligt. Jag fick ett telefonsamtal från en
Anders Lindehag som vill köpa mina tjänster för att utbilda hans medarbetare i
Piteå kommun. Han ville att jag ska skräddarsy en utbildning för den
personal som arbetar på olika gruppboende i kommunen som handlar om
psykiskt störda missbrukare. Ett intressant uppdrag som jag tror att jag har
kunskaper och erfarenheter att erbjuda dem. Jag undrade länge vem det
var jag talade med. Namnet lät så bekant. Till slut så frågar han om min syster
som han känner, förstås. Då kommer jag på det, Tage Jokis son.
Jag vill tacka dig för att du ringde och berättade om Laisvalldagen den
22 september. Det var en mycket givande och spännande dag!
Mycket folk. Många bilder var det! Många samtal blev det. Många minnen
framkallades. Många undringar inför framtiden blev det.
Kanske är det som upptar mig mest just nu, konstigt nog. Jag tror att
jag vet vad det beror på. Innan du drog in mig i detta projekt så var
Laisvall för mig en minneskonstruktion. Ett samhälle jag bott i och vistats med i
mitt minne under lång tid. Nu efter ett antal besök och möten med
människor där så är byn levande igen. Jag har "redigerat" mitt minne genom dessa
besök och samtal med dig och andra i Laisvall. Det är en intressant process
för mig som psykolog.
Vad händer efter den första november? Hur ska det gå för alla människor
jag känner i Laisvall? Med husen? Gatorna? Konsum? Kan Laisvallborna bita
sig fast och hitta någonting meningsfullt att göra som genererar pengar och
försörjning?
Jag tyckte att jag mötte två olika framtidsscenarios. Det ena var hos
dem som har arbete utanför Boliden AB och pensionärerna jag talade med. De
skulle absolut inte flytta. Vardagen skulle nog rulla på ungefär som nu.
De har en gång valt att stanna i Laisvall och skälen till de valen har inte
förändrats. Oron hos dessa människor var om Konsum blir kvar? Var ska vi
tanka? Kommer plogbilen att skyffla undan snön? Den andra var hos de
unga människor som arbetade åt Boliden. Till skillnad mot sommarens möten då
jag upplevde en sorts förnekelse över att gruvan försvinner så var man nu
mer realistisk. Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Det är ca 20 - 25
år kvar till pension. Hur ska jag försörja mig? Kan jag bo kvar? Vad finns
det för alternativ? Jag fick en bild av några redan förberett sig. Sökt jobb
inom vården. Pratat med Af om utbildning och jobb. Pratat med Boliden om
förflyttning etc. Jag tyckte mig ana en stigand oro över framtiden. Det
uppskattade jag. Jag arbetar och försöker leva efter devisen "var i
verkligheten, inte i tron om hur verkligheten ser ut". Är man i
verkligheten kan man arbeta med det. Tro och fantasi är knepigt att
bearbeta. Jag fick också en känsla av att dessa framtidsplaner och oro
inför framtiden var någonting som man inte diskuterade öppet. Men med mig var
det OK att göra det. Det är inte bra. Kraften finns i att dela med sig av
sin oro och sina tankar om framtiden. Kraften finns i att tillsammans vara
kreativa och gemensamt arbeta för förändringar. Här har facket, af,
Boliden och kommunen ett viktigt arbete att genomföra.
Jag får en känsla av att lite är gjort, men jag kan ha fel.
Vi hörs!
Hälsningar Thomas
E-post till Thomas Nilsson är: thomas@spelinstitutet.se
Tillbaka till första sidan.
